Kapitel

i en kronologiskt oordnad roman i fiktiv dagboksform


Jag lever ensam nu, och skogen omger min lilla värld. Allt är hanterbart här inom stengärdsgården. Jag bor i en stuga så liten och oansenlig att naturen runtomkring valt att nonchalera min existens. Fåglarna har byggt bo på förstukvisten och rådjuren väcker mig ibland med våta mular då jag slumrat till med ryggen mot min flagnande husvägg.

Man kan nog säga att jag åldrades i förväg. Jag är inte mer än 31, men har de senaste åren tänkt så intensivt på förgängligheten att jag inte längre förmår eller kan med att känna mig ung. Jag hamnade på efterkälken när det gällde det mesta, men jag är nog den första i min generation att bli lastgammal.

Käpp och glasögon har redan länge varit naturliga accessoarer för mig. Inte så att jag rent medicinskt egentligen behöver någotdera – käppen svänger jag ofta nonchalant och låter knappt nudda vid marken, medan glasögonens glas har en endast minimal slipning. Men jag trivs så bra när jag bär dem. Och för varje dag jag går med käpp tycker jag mig känna tydligare och tydligare aningar av gikt och reumatism.

Jag ägnar mig ofta åt att minnas tider då jag inte levde. Särskilt förra sekelskiftet gillar jag att fokusera min nostalgi på. Eller 1920-talet. Det var tider det. Vilket liv jag levde då. Inte.

Det står en gisten ek på min vanskötta och av skogen invaderade tomt. Den är stor och ståtlig, men från ungefär två meter över markytan delar den sig i en frisk, rak stam, och en helt död, mot jorden böjd del. I den levande halvan har jag klättrat högt upp och fäst en stor trädgunga. I den döda halvan växer mossor, insektsbon och till och med en och annan blomma i de multna sprickorna. När jag går ut på kvällen för att andas in ett förråd frisk luft inför nattens sömn blir jag ofta stående med handen mot ekens stam. Jag känner barkens tusen små raviner och jag känner en samhörighet och stor beundran inför detta långsamma uråldriga liv. När jag var liten såg jag upp till musiker och filmhjältar. Nu är eken min enda idol. Den enda som verkar stå för verkligt trots.