i en kronologiskt oordnad roman i fiktiv dagboksform
Jag lever ensam nu, och skogen omger min lilla värld. Allt är hanterbart här inom stengärdsgården. Jag bor i en stuga så liten och oansenlig att naturen runtomkring valt att nonchalera min existens. Fåglarna har byggt bo på förstukvisten och rådjuren väcker mig ibland med våta mular då jag slumrat till med ryggen mot min flagnande husvägg.
Man kan nog säga att jag åldrades i förväg. Jag är inte mer än 31, men har de senaste åren tänkt så intensivt på förgängligheten att jag inte längre förmår eller kan med att känna mig ung. Jag hamnade på efterkälken när det gällde det mesta, men jag är nog den första i min generation att bli lastgammal.
Käpp och glasögon har redan länge varit naturliga accessoarer för mig. Inte så att jag rent medicinskt egentligen behöver någotdera – käppen svänger jag ofta nonchalant och låter knappt nudda vid marken, medan glasögonens glas har en endast minimal slipning. Men jag trivs så bra när jag bär dem. Och för varje dag jag går med käpp tycker jag mig känna tydligare och tydligare aningar av gikt och reumatism.
Jag ägnar mig ofta åt att minnas tider då jag inte levde. Särskilt förra sekelskiftet gillar jag att fokusera min nostalgi på. Eller 1920-talet. Det var tider det. Vilket liv jag levde då. Inte.
Det står en gisten ek på min vanskötta och av skogen invaderade tomt. Den är stor och ståtlig, men från ungefär två meter över markytan delar den sig i en frisk, rak stam, och en helt död, mot jorden böjd del. I den levande halvan har jag klättrat högt upp och fäst en stor trädgunga. I den döda halvan växer mossor, insektsbon och till och med en och annan blomma i de multna sprickorna. När jag går ut på kvällen för att andas in ett förråd frisk luft inför nattens sömn blir jag ofta stående med handen mot ekens stam. Jag känner barkens tusen små raviner och jag känner en samhörighet och stor beundran inför detta långsamma uråldriga liv. När jag var liten såg jag upp till musiker och filmhjältar. Nu är eken min enda idol. Den enda som verkar stå för verkligt trots.
lördag 25 september 2010
lördag 18 september 2010
Passing Through
A short impression from the weight of years
Time had passed, I noticed as I entered the little stone cabin where I had once lived. Time had passed through these rooms and left a faint trace of dust and spiderwebs in its wake. Its footsteps were cracks in the floor where tiny ferns peeked through. Its fingerprints were large flakes of paint peeling off the walls. Sunlight filtered through a metal mesh outside the cracked window and fell onto the floor, inviting the sensation of a movement, but nothing moved in its way. Where once there had been life and change there was now only static air. Insects lay dead on the floor and even the hovering dust particles were so still they seemed frozen in flight. Time had been here, but it was not here anymore.
Time had passed by, and I had somehow failed to notice it. Had I looked in the wrong direction? Had I been blind to its appearance? Where had my head been during all these years that had taken on such a solid conserved form here? I had always thought myself acutely aware of past, present and future, and the changes there within, but perhaps I had been too busy theorizing about them to truly experience them while they happened.
Time had passed by me. But I had not felt it. Even now, standing in the middle of my old kitchen, fully taking in the detriment its passing had left my former surroundings in, I myself felt curiously untouched by time. My hands showed no scars, my senses sent the same experiences through the same nerves, and my mind kept stumbling in the same circles. Age had not changed me. Time had passed me by.
Time had passed, I noticed as I entered the little stone cabin where I had once lived. Time had passed through these rooms and left a faint trace of dust and spiderwebs in its wake. Its footsteps were cracks in the floor where tiny ferns peeked through. Its fingerprints were large flakes of paint peeling off the walls. Sunlight filtered through a metal mesh outside the cracked window and fell onto the floor, inviting the sensation of a movement, but nothing moved in its way. Where once there had been life and change there was now only static air. Insects lay dead on the floor and even the hovering dust particles were so still they seemed frozen in flight. Time had been here, but it was not here anymore.
Time had passed by, and I had somehow failed to notice it. Had I looked in the wrong direction? Had I been blind to its appearance? Where had my head been during all these years that had taken on such a solid conserved form here? I had always thought myself acutely aware of past, present and future, and the changes there within, but perhaps I had been too busy theorizing about them to truly experience them while they happened.
Time had passed by me. But I had not felt it. Even now, standing in the middle of my old kitchen, fully taking in the detriment its passing had left my former surroundings in, I myself felt curiously untouched by time. My hands showed no scars, my senses sent the same experiences through the same nerves, and my mind kept stumbling in the same circles. Age had not changed me. Time had passed me by.
fredag 17 september 2010
Demokrati och Dissensus
Ett argument för motstånd
Det är dagar kvar till val i Sverige och jag vill försöka kanalisera all den motvilja och frustration som valrörelsen orsakat i mig till en liten text om vårt demokratiska system. Demokratibegreppet är vårt sekulära samhälles motsvarighet till äldre tiders gudsbegrepp. Ett ord man kan ta till som en oemotsäglig sanning i en diskussion. Ett begrepp som inte får ifrågasättas, och inte tål att analyseras. Ett rättesnöre som alla måste bekänna sig till, även om man innerst inne kanske anar att det inte är så endimensionellt och självklart som man låtsas. Men nej, jag tänker inte diskutera huruvida demokrati verkligen är det bästa tänkbara styrelsesättet (en av Graffiti-reportrarna i GP tog det lasset). Jag planerar inte heller egentligen ifrågasätta den västerländska representationsdemokratins tvivelaktiga monopol på begreppet och därigenom göra mig till enkel måltavla för anklagelser om naiva direktdemokratiska ideal. Jag tänker istället ta den kanske något fegare, abstrakta vägen och ta avstamp i ett påstående ur en förtjusande liten bok jag läste i somras: Infinitely Demanding – Ethics of Commitment, Politics of Resistance. Författaren och filosofen Simon Critchley skriver där:
Blockpolitik vs. värderingar
Det är därför blockpolitiken är så usel och i grunden odemokratisk; den fullkomligt neutraliserar eller fryser ute alla sådana ställningstaganden från den storpolitiska arenan. Allt som diskuteras är detaljfrågor; budgetskillnader, burkaförbud, skattesänkningar/-höjningar. Och så fort någon försöker ta upp grundläggande systemkritik på dagordningen, antingen det handlar om den patriarkala maktordningen, den ohållbara tillväxtdogmen eller marknadsfundamentalismen, så förlöjligas och förvrängs deras åsikter. Gudrun Schyman är en rabiat manshaterska, miljöpartister är naiva hippietomtar och Lars Ohly är diktaturtörstande kommunist (en anklagelse som i all sin idéhistoriska okunskap kanske säger mer än något annat om vårt ideologifattiga system. Hur mycket jag än har att invända mot auktoritär socialism så är det skrämmande att inte ens ledande politiker förstår att göra skillnad på Marx - en av förra århundradets viktigaste filosofer, och Stalin - en av dess värsta diktatorer). Ingen vill diskutera ideologi, allra minst de borgerliga partierna. Varför skulle de? De gamla ideologierna dog, kvar står neoliberalismen som global segrare, vi har nått slutet på historien! Halleluja! Återstår att överlåta åt de bredast leende, pålitligaste politikerna att radera spåren av gamla ideal och finjustera ett vinnande system.
Nej! Vi måste våga ställa grundläggande frågor. Vi måste fortsätta tvivla. De stora klassiska ideologierna må vara döda, men de ideologiska idéerna är inte döda. Det finns fortfarande och kommer alltid att finnas möjliga alternativ. Skillnaden mot förr är på sin höjd att dessa alternativ inte längre kan appliceras utifrån väldefinierade och till synes externa mallar, utan gror inuti, i våra värderingar, om vi vågar stå för dem. Detta är en positiv skillnad.
Personpolitik vs. folkligt engagemang
Jag råkade höra Moderaternas inslag i den politiska radioteater som P1 sände i somras, vilket gjorde mig nästan illamående av frustration. Inte främst för att den var pinsamt dåligt skriven, eller ens för att det var Moderaterna, utan för att man konsekvent undvek att tala inte bara om ideologi utan faktiskt om politiska frågor över huvudtaget. Det handlade uteslutande om politikerna som personer och Fredrik Reinfeldt som en mänsklig men kompetent man, och huvudbudskapet var utan några vidare krumbukter att vi borde lita på honom.
Detta är inte demokrati! Inte ens om man älskar och vurmar för vår specifika form av representationsdemokrati är det såhär den är tänkt att fungera. Vi väljer politiker eller parti efter vilka som bäst representerar våra grundläggande värderingar, inte efter vilka vi tror är duktigast på att vara politiker och kan tala om för oss vad som är rätt och fel. Moderaterna är självklart inte ensamma om denna fokusförskjutning. I takt med att sakfrågorna tar över debatten på bekostnad av värderingarna, i takt med att blockpolitiken cementeras och partierna blir svårare att skilja åt, så blir personpolitiken mer framträdande. Detta är ytterligare en komponent i den onda spiral som undergräver verklig demokrati, verkligt politiskt initiativ. Vi luras att tro att politik är för komplext för vanliga människor att sätta sig in i, att tron på verklig förändring och alternativa samhällsbyggen är naiv eftersom de politiker vi uppmanas lita på inte delar den. Inte sant! Expertkunskap om politisk förvaltning är inte detsamma som upphöjd visdom vad gäller allas bästa. Snarare ofta tvärtom. Jag är ingen expert på varken statsbudgetar eller lagstiftning, men jag är lika kvalificerad som någon att se när något är sjukt i samhället och därmed inse att vi inte lever i den bästa av tänkbara världar. Och det är min skyldighet att stå upp för denna insikt. Politiker är demokratins verktyg; inte dess upphov.
Utopier vs. levande förändring
”Så vad är din lösning då? Revolution och planekonomi?” Det andra klassiska sättet att diskvalificera systemkritik. Kan man inte komma med ett konstruktivt och färdiguttänkt alternativ förtjänar man enligt detta sätt att tänka inte att tas på allvar. Jag tycker inte att detta är ett giltigt motargument. Jag varken kan eller vill ställa mig bakom någon heltäckande teori för hur vi ska lösa världens problem. Precis som de klassiska ideologiernas tid är förbi, så är också den klassiska idén om revolution och de universella utopierna hopplöst daterade. Att hoppas på en global revolution som övernatt skulle införa ett nytt samhälle enligt någon gammal filosofs modell är varken realistiskt eller önskvärt. Men detta får inte hindra mig från att tycka att något är rejält fel i vårt nuvarande system. Vi måste tillåta oss att tvivla och ta ställning mot det rådande utan att ha en färdig alternativ lösning till hands. Visst förstår jag att detta ses som den stora svagheten hos postmodern kritik överallt, inte bara vad gäller politiken – att den är uteslutande destruktiv och saknar positiva visioner. Men hur mycket det än må låta som en dålig ursäkt, så tror jag verkligen inte att detta är en svaghet, och att se det som en sådan visar på en oförmåga att se tvivlet och motståndet som den positiva kraft de faktiskt utgör. Tillåt mig illustrera med just två klassiska revolutioner:
Till att börja med den omhuldade franska. I de flesta historieskrivningar den politiska händelse som i mångt och mycket födde vårt moderna samhälle, formade de stora ideologierna och på allvar introducerade de demokratiska idealen i Europa. En revolution som till och med de mest konservativa av dagens politiker menar förde något gott med sig. Men rent konkret och direkt, vad hände 1789 och åren därefter? I själva verket ett rätt kaotiskt upplopp som snart urartade i näst intill planlöst avrättande och så småningom Napoleanskt envälde. Bakom grundläggande principer om frihet, jämlikhet och broderskap fanns få praktiska idéer om hur dessa skulle impliceras och det nya samhället skulle utformas. Det dröjde till exempel drygt 100-150 år i de flesta länder innan allmän rösträtt blev en aktualitet. Men ändå; den franska revolutionen var en stor framgång. Inte främst för vad den lyckades införa, utan för vad den lyckades avskaffa. Det var genom uppgörelsen med oacceptabla privilegier och orättvisor som groende idéer från både Amerika och Europa fick växtrum och så småningom ledde till en något mer demokratisk och jämlik värld.
Ett hopp 129 år framåt leder oss till den ryska revolutionen, som liksom den franska startade i utbrett folkligt uppror mot extrema orättvisor, och till en början tog sig en mängd olika, oordnade uttryck. T.ex. så var Marx långtifrån den enda intellektuella inspirationen, utan en rad sovjeter inrättade till en början anarkistiska eller syndikalistiska kollektiv efter influens från Proudhon, Bakunin och Kropotkin. Men en viktig skillnad mot den franska föregångaren inträdde då bolsjevikerna mer eller mindre kidnappade revolutionen i oktober. Lenin hade nämligen en mycket tydlig, i kommunismen grundad, plan för hur det nya samhället skulle se ut och hur det skulle åstadkommas. I sina ansträngningar att implementera denna plan slog han ned och amputerade förändringen, och när Stalin tillträdde hade Sovjetunionen blivit raka motsatsen till ett revolutionärt demokratiskt samhälle; nämligen ett samhälle där inga alternativa idéer; ingen dissensus, tilläts växa.
Mitt syfte är inte att diskutera fördelar/nackdelar med olika former av revolutioner. Mitt syfte är att visa att det inte är de utstuderade framtidsplanerna som föder framsteg – i den mån utopier är försvarbara och önskvärda så ligger de implicerade men outvecklade i våra värderingar – utan motståndet mot det ruttna i samtiden. Demokratins främsta fördel framför andra system är att den lämnar så stort utrymme, och rentav bygger på, detta motstånd mot det rådande; denna dissensus.
Rösta för att förändra
Så för att återvända till söndagens val. Demokrati varken föds eller kulminerar i allmänna val, men visst ska vi gå och rösta! Men vi ska rösta med värderingar och grundläggande idéer i åtanke, inte blockstrategier eller personer. Gå inte på alliansens retorik om ”Framåt eller bakåt” på den enda vägen. Man kan alltid svänga av, och vi behöver inte luta oss mot stora ideologier eller detaljerade förslag för att göra det ställningstagandet. Vi måste våga göra motstånd i det lilla. På olika fronter. I olika sammanslutningar. Framtidens samhälle kommer i en form vi varken kan förutse eller förutbestämma, men för att det ska komma måste vi utnyttja demokratins potential att säga ifrån; att göra motstånd.
Referens:
Critchley, S., 2008, Infinitely Demanding – Ethics of Commitment, Politics of Resistance, London: Verso.
Det är dagar kvar till val i Sverige och jag vill försöka kanalisera all den motvilja och frustration som valrörelsen orsakat i mig till en liten text om vårt demokratiska system. Demokratibegreppet är vårt sekulära samhälles motsvarighet till äldre tiders gudsbegrepp. Ett ord man kan ta till som en oemotsäglig sanning i en diskussion. Ett begrepp som inte får ifrågasättas, och inte tål att analyseras. Ett rättesnöre som alla måste bekänna sig till, även om man innerst inne kanske anar att det inte är så endimensionellt och självklart som man låtsas. Men nej, jag tänker inte diskutera huruvida demokrati verkligen är det bästa tänkbara styrelsesättet (en av Graffiti-reportrarna i GP tog det lasset). Jag planerar inte heller egentligen ifrågasätta den västerländska representationsdemokratins tvivelaktiga monopol på begreppet och därigenom göra mig till enkel måltavla för anklagelser om naiva direktdemokratiska ideal. Jag tänker istället ta den kanske något fegare, abstrakta vägen och ta avstamp i ett påstående ur en förtjusande liten bok jag läste i somras: Infinitely Demanding – Ethics of Commitment, Politics of Resistance. Författaren och filosofen Simon Critchley skriver där:
Democracy is a political process, the movement of democratization. [...] Democratization consists in the manifestation of dissensus (Critchley, 2008: 129-130)Demokrati är dissensus. Jag vill argumentera för att ett grundläggande misstag i vårt demokratibegrepp och vårt demokratiska system är att det är allt för konsensusbaserat. Blockpolitik, en dassig politisk gråskala, personfokus, de är alla symptom på detta misstag; på en rädsla för att sätta båten i alltför kraftig gungning; på en ängslig reträtt till kompromisser och skendebatter. Missförstå mig inte; jag vill inte att riksdagspolitiker ska sluta förhandla och hitta gemensamma lösningar. Men det där är vad som händer efter den demokratiska processen. Efter att någon, vem som helst, vågat sätta ner foten och på allvar ta ställning emot en rådande ordning.
Blockpolitik vs. värderingar
Det är därför blockpolitiken är så usel och i grunden odemokratisk; den fullkomligt neutraliserar eller fryser ute alla sådana ställningstaganden från den storpolitiska arenan. Allt som diskuteras är detaljfrågor; budgetskillnader, burkaförbud, skattesänkningar/-höjningar. Och så fort någon försöker ta upp grundläggande systemkritik på dagordningen, antingen det handlar om den patriarkala maktordningen, den ohållbara tillväxtdogmen eller marknadsfundamentalismen, så förlöjligas och förvrängs deras åsikter. Gudrun Schyman är en rabiat manshaterska, miljöpartister är naiva hippietomtar och Lars Ohly är diktaturtörstande kommunist (en anklagelse som i all sin idéhistoriska okunskap kanske säger mer än något annat om vårt ideologifattiga system. Hur mycket jag än har att invända mot auktoritär socialism så är det skrämmande att inte ens ledande politiker förstår att göra skillnad på Marx - en av förra århundradets viktigaste filosofer, och Stalin - en av dess värsta diktatorer). Ingen vill diskutera ideologi, allra minst de borgerliga partierna. Varför skulle de? De gamla ideologierna dog, kvar står neoliberalismen som global segrare, vi har nått slutet på historien! Halleluja! Återstår att överlåta åt de bredast leende, pålitligaste politikerna att radera spåren av gamla ideal och finjustera ett vinnande system.
Nej! Vi måste våga ställa grundläggande frågor. Vi måste fortsätta tvivla. De stora klassiska ideologierna må vara döda, men de ideologiska idéerna är inte döda. Det finns fortfarande och kommer alltid att finnas möjliga alternativ. Skillnaden mot förr är på sin höjd att dessa alternativ inte längre kan appliceras utifrån väldefinierade och till synes externa mallar, utan gror inuti, i våra värderingar, om vi vågar stå för dem. Detta är en positiv skillnad.
Personpolitik vs. folkligt engagemang
Jag råkade höra Moderaternas inslag i den politiska radioteater som P1 sände i somras, vilket gjorde mig nästan illamående av frustration. Inte främst för att den var pinsamt dåligt skriven, eller ens för att det var Moderaterna, utan för att man konsekvent undvek att tala inte bara om ideologi utan faktiskt om politiska frågor över huvudtaget. Det handlade uteslutande om politikerna som personer och Fredrik Reinfeldt som en mänsklig men kompetent man, och huvudbudskapet var utan några vidare krumbukter att vi borde lita på honom.
Detta är inte demokrati! Inte ens om man älskar och vurmar för vår specifika form av representationsdemokrati är det såhär den är tänkt att fungera. Vi väljer politiker eller parti efter vilka som bäst representerar våra grundläggande värderingar, inte efter vilka vi tror är duktigast på att vara politiker och kan tala om för oss vad som är rätt och fel. Moderaterna är självklart inte ensamma om denna fokusförskjutning. I takt med att sakfrågorna tar över debatten på bekostnad av värderingarna, i takt med att blockpolitiken cementeras och partierna blir svårare att skilja åt, så blir personpolitiken mer framträdande. Detta är ytterligare en komponent i den onda spiral som undergräver verklig demokrati, verkligt politiskt initiativ. Vi luras att tro att politik är för komplext för vanliga människor att sätta sig in i, att tron på verklig förändring och alternativa samhällsbyggen är naiv eftersom de politiker vi uppmanas lita på inte delar den. Inte sant! Expertkunskap om politisk förvaltning är inte detsamma som upphöjd visdom vad gäller allas bästa. Snarare ofta tvärtom. Jag är ingen expert på varken statsbudgetar eller lagstiftning, men jag är lika kvalificerad som någon att se när något är sjukt i samhället och därmed inse att vi inte lever i den bästa av tänkbara världar. Och det är min skyldighet att stå upp för denna insikt. Politiker är demokratins verktyg; inte dess upphov.
Utopier vs. levande förändring
”Så vad är din lösning då? Revolution och planekonomi?” Det andra klassiska sättet att diskvalificera systemkritik. Kan man inte komma med ett konstruktivt och färdiguttänkt alternativ förtjänar man enligt detta sätt att tänka inte att tas på allvar. Jag tycker inte att detta är ett giltigt motargument. Jag varken kan eller vill ställa mig bakom någon heltäckande teori för hur vi ska lösa världens problem. Precis som de klassiska ideologiernas tid är förbi, så är också den klassiska idén om revolution och de universella utopierna hopplöst daterade. Att hoppas på en global revolution som övernatt skulle införa ett nytt samhälle enligt någon gammal filosofs modell är varken realistiskt eller önskvärt. Men detta får inte hindra mig från att tycka att något är rejält fel i vårt nuvarande system. Vi måste tillåta oss att tvivla och ta ställning mot det rådande utan att ha en färdig alternativ lösning till hands. Visst förstår jag att detta ses som den stora svagheten hos postmodern kritik överallt, inte bara vad gäller politiken – att den är uteslutande destruktiv och saknar positiva visioner. Men hur mycket det än må låta som en dålig ursäkt, så tror jag verkligen inte att detta är en svaghet, och att se det som en sådan visar på en oförmåga att se tvivlet och motståndet som den positiva kraft de faktiskt utgör. Tillåt mig illustrera med just två klassiska revolutioner:
Till att börja med den omhuldade franska. I de flesta historieskrivningar den politiska händelse som i mångt och mycket födde vårt moderna samhälle, formade de stora ideologierna och på allvar introducerade de demokratiska idealen i Europa. En revolution som till och med de mest konservativa av dagens politiker menar förde något gott med sig. Men rent konkret och direkt, vad hände 1789 och åren därefter? I själva verket ett rätt kaotiskt upplopp som snart urartade i näst intill planlöst avrättande och så småningom Napoleanskt envälde. Bakom grundläggande principer om frihet, jämlikhet och broderskap fanns få praktiska idéer om hur dessa skulle impliceras och det nya samhället skulle utformas. Det dröjde till exempel drygt 100-150 år i de flesta länder innan allmän rösträtt blev en aktualitet. Men ändå; den franska revolutionen var en stor framgång. Inte främst för vad den lyckades införa, utan för vad den lyckades avskaffa. Det var genom uppgörelsen med oacceptabla privilegier och orättvisor som groende idéer från både Amerika och Europa fick växtrum och så småningom ledde till en något mer demokratisk och jämlik värld.
Ett hopp 129 år framåt leder oss till den ryska revolutionen, som liksom den franska startade i utbrett folkligt uppror mot extrema orättvisor, och till en början tog sig en mängd olika, oordnade uttryck. T.ex. så var Marx långtifrån den enda intellektuella inspirationen, utan en rad sovjeter inrättade till en början anarkistiska eller syndikalistiska kollektiv efter influens från Proudhon, Bakunin och Kropotkin. Men en viktig skillnad mot den franska föregångaren inträdde då bolsjevikerna mer eller mindre kidnappade revolutionen i oktober. Lenin hade nämligen en mycket tydlig, i kommunismen grundad, plan för hur det nya samhället skulle se ut och hur det skulle åstadkommas. I sina ansträngningar att implementera denna plan slog han ned och amputerade förändringen, och när Stalin tillträdde hade Sovjetunionen blivit raka motsatsen till ett revolutionärt demokratiskt samhälle; nämligen ett samhälle där inga alternativa idéer; ingen dissensus, tilläts växa.
Mitt syfte är inte att diskutera fördelar/nackdelar med olika former av revolutioner. Mitt syfte är att visa att det inte är de utstuderade framtidsplanerna som föder framsteg – i den mån utopier är försvarbara och önskvärda så ligger de implicerade men outvecklade i våra värderingar – utan motståndet mot det ruttna i samtiden. Demokratins främsta fördel framför andra system är att den lämnar så stort utrymme, och rentav bygger på, detta motstånd mot det rådande; denna dissensus.
Rösta för att förändra
Så för att återvända till söndagens val. Demokrati varken föds eller kulminerar i allmänna val, men visst ska vi gå och rösta! Men vi ska rösta med värderingar och grundläggande idéer i åtanke, inte blockstrategier eller personer. Gå inte på alliansens retorik om ”Framåt eller bakåt” på den enda vägen. Man kan alltid svänga av, och vi behöver inte luta oss mot stora ideologier eller detaljerade förslag för att göra det ställningstagandet. Vi måste våga göra motstånd i det lilla. På olika fronter. I olika sammanslutningar. Framtidens samhälle kommer i en form vi varken kan förutse eller förutbestämma, men för att det ska komma måste vi utnyttja demokratins potential att säga ifrån; att göra motstånd.
If the activity of government continually risks pacification, order, security and what Rancière refers to as the ’idyll of consensus’, then politics consists in the manifestation of a dissensus that disturbs the order by which government wishes to depoliticize society. [...] Thus, democracy is not a fixed political form of society, but rather the deformation of society from itself through the act of material political manifestation. (Critchley, 2008: 129)
Referens:
Critchley, S., 2008, Infinitely Demanding – Ethics of Commitment, Politics of Resistance, London: Verso.
torsdag 16 september 2010
Förord
till en ständigt skiftande roman i fiktiv dagboksform
Jag skriver ned vad som händer mig – inte med någon specifik läsare i åtanke, inte av organisatorisk nit och inte för något i förväg planerat projekt, utan mest för att jag gillar tanken på lämningar. Det här är mitt bidrag till framtida historiepussel. Jag funderar på att gräva ned skatter också. En mobiltelefon här, en kamera med halvfyllt minneskort där. Men jag hålls tillbaka av den någorlunda objektiva betraktelsen att det verkar en smula sinnessjukt. Jag är inte sinnessjuk. Jag är bara väldigt entusiastisk inför att uppgå i historien.
Och jag vill bli begravd hel. Ingen kremering för mig tack. Visst, jag kan tänka mig att utelämna ett organ eller två, om någon nu skulle finna användning för dem, men mina benknotor ska ligga i jorden, i väntan på att likt en inkomplett Lazarus plockas upp och väcka skugglika aningar om ett liv för länge sedan levt.
Jag föreställer mig att mina kvarlevors högsta önskan vore att bli föremål för en Kol-14-analys.
Jag skriver ned vad som händer mig – inte med någon specifik läsare i åtanke, inte av organisatorisk nit och inte för något i förväg planerat projekt, utan mest för att jag gillar tanken på lämningar. Det här är mitt bidrag till framtida historiepussel. Jag funderar på att gräva ned skatter också. En mobiltelefon här, en kamera med halvfyllt minneskort där. Men jag hålls tillbaka av den någorlunda objektiva betraktelsen att det verkar en smula sinnessjukt. Jag är inte sinnessjuk. Jag är bara väldigt entusiastisk inför att uppgå i historien.
Och jag vill bli begravd hel. Ingen kremering för mig tack. Visst, jag kan tänka mig att utelämna ett organ eller två, om någon nu skulle finna användning för dem, men mina benknotor ska ligga i jorden, i väntan på att likt en inkomplett Lazarus plockas upp och väcka skugglika aningar om ett liv för länge sedan levt.
Jag föreställer mig att mina kvarlevors högsta önskan vore att bli föremål för en Kol-14-analys.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)