i en kronologiskt omkullkastad roman i fiktiv dagboksform
Nu är hon här igen. Utan förvarning dök hon upp i morse. Slyet på den illa efterhållna grusvägen gav vika medan jag satt till frukost, och strax efteråt smällde hon igen bildörren och kramade om mig på förstukvisten. Hon hade saknat mig påstod hon, och jag fick tillstå motsvarande känslor.
Att hon helt sonika tagit för givet att finna mig på samma plats som för tre veckor sedan och inte ens brytt sig om att ringa i förväg, fick mig att inse hur statiskt mitt liv blivit. Förutom promenaderna upp till sjön och måndagsturerna till lanthandeln har jag knappt rört mig utanför tomten.
Så i skrivande stund sitter jag här i bara mässingen på en köksstol och betraktar hennes rygg där hon naken sover eftermiddagslur. Hon har världens vackraste nacke. Ett pekoralt påstående, som skulle kunna följas av en mängd lika subjektiva överdrifter, bara det att det här faktiskt råkade kännas sant precis nu. Jag har svårt att tänka mig något som skulle kunna göra en nacke mer perfekt än den i mitt blickfång. Hela rummet fångas upp i de mjuka kurvorna ner mot axlarna och den knappt märkbara fördjupningen kring nackkotorna.
Jag vet att det är dumt att sitta här och skriva, istället för att ligga där och känna. Men jag känner ett tvångsmässigt behov att spara detta. Jag vill minnas detta nu. Just nu, då det bara är ögonblick sedan det hände. Man vet aldrig när senildemensen sätter in.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar